Johan Norberg

Jag kan inte sluta se det här klippet om och om igen, och inte sluta gråta.

Min treåring välter ett fullt mjölkglas som blöter upp allt som finns på köksbordet.
Det tar en god stund att torka upp och han iakttar intresserat vad jag gör.
När allt är rent och upptorkat säger han nickande, med djupt allvar: ”Pappa, det var nära ögat.”

Jag har lagt ut åtta olika klipp på Youtube från programserien ”Steffo, din tröst i natten” som gick 1992-1993
Detta är utan tvekan det jag är mest stolt över.

Vi har påbörjat inspelning av en ny skiva med Jessica Pilnäs. Mattias Ståhl vibrafon, Fredrik Jonsson bas, Karl Olandersson trumpet. Vi spelar in hemma, för enkelhetens skull.
Det går också bra.

Idag käkade vi lunch med Taubestipendiaten och tillika min gamla kompis Niklas Strömstedt på Operabaren. Pappa Bo, mamma Margaretha och blivande hustrun Jenny var också med.
När vi spisat färdigt kliver Leif GW Persson fram från bordet bredvid, räcker fram handen till Bo och säger: ”Hej Bo, du är det bästa chef jag har haft”. Denne litteräre, journalistiska och juridiska gigant är plötsligt en skolpojke som tar i hand och bockar artigt.
Det är rörande. Tonfallet är fullständigt uppriktigt och det syns att Leif menar det från hjärtat. Han ursäktar sig och går vidare och då ser jag att han har vita kortbyxor och långa svarta strumpor som går över knäna.
Jag skojar inte.

Igår spelade jag och Jonas Knutsson på St Görans sjukhus. Min hustru som är läkare där tyckte att det månatliga mötet de har för sina äldre patienter borde livas upp en smula. Varje månad tittar de in på en fika och samtal med läkare om sin medicinering eller andra frågor. Tolv personer satt runt ett sammanträdesbord och lyssnade på våra låtar. Det var en stillsam samling som applåderade artigt mellan varje nummer. Som tredje låt tog vi en polska och jag som såg allas fötter under bordet såg redan från första takten att det fick fäste. Inte så att de stampade takten, men genom skolädret kunde jag se stortåstamp hos allihop. När vi var klara föreslog en patient att vi skulle spela en låt de kände igen så att de kunde sjunga med: ”Det ska ju vara terapi det här!”. Vi stämde upp ”Så skimrande var aldrig havet” och alla, mangrant, sjöng med. Oerhört vackert.
Efteråt skrev frugan ut ångestdämpande till de som behövde förnya sina recept.
Så här borde det vara på alla jazzklubbar tänkte jag.
Musik och sedan ett läkarsamtal när man är som mjukast.

Jag och hustrun minglade på utställningspremiär i går. Det bjöds på Lena Nymans favoritmat, champagne och hallonbakelser. Den alltid lika vänligt sammetsögde Michael Bindefeld hälsade välkommen i entrén och Hasse Alfredsson höll ett litet tal. Samlade minnessaker såsom kläder, anteckningar, tidningsurklipp m.m. efter Lena Nyman visas upp på ett fint sätt. Andra skådespelare, äldre än Lena, minst lika kända, en del ännu ”större” var där. Jag undrar vad de tänkte. Kanske gick de hem och redigerade sina dagböcker.
Flera av Tage Danielssons återkommande dikter till några av Lenas födelsedagar fanns med.
Enastående små mästerverk, bara en sådan sak som att rimma ”självförbränning” med ”liten klänning”
Man borde skriva mer på vers till de man älskar.

25 minuter från Slussen ligger pardisets naturreservat. Hustrun, grabbarna och jag tältade.
”Bättre än Gröna Lund” sa W. (Och billigare tänkte jag)
Här är det frukost med en nyvaken pojke som sovit gott mitt ute i skogen, men ändå alldeles nära storstaden.

Så underbart bra.